Kanske är en del av råden ”a bit over the top”?
Frågan är väl hur vi ser på omsorg och relationer inom akademin. Är det ett störande moment som vi ska försöka placera utanför grindarna? Samtidigt skriker individerna efter bekräftelse och jag kan ibland känna mig som en stressad talgoxförälder.
Vilka av uppmuntringsbudskapen ska vi avfärda som irrelevanta?
You are loved
You make me smile
I think about you when we’re apart.
My world is better with you in it.
I will do my best to keep you safe.
Sometimes I will say no.
I have faith in you.
I know you can handle it.
You are creative.
Trust your instincts.
